Nolhaga slott

– Från 1800-talsslott till modern konferensanläggning

Staden store son Jonas Alströmer ägde på 1700-talet hemmanet Nolhaga, där delar av hans manufakturverk drevs. Förutom odling av potatis för matbruk hade han även ett kritpipbruk och tobaksodlingar i området. Huset ägdes efter Jonas död av hans söner och senare av bland annat släkterna Tham, Wachtmeister, Lewenhaupt och Posse.  År 1878 köpte major Claes Adelsköld egendomen och byggde 1879-80 Nolhaga slott som privatbostad på samma plats där han året innan låtit riva Alströmers gamla förfallna träbyggnad. Ritningarna gjordes av den kände göteborgsarkitekten Adrian Pettersson i italiensk nyrenässansstil. Adelsköld, som hade slottet under bara en kort tid, är känd för eftervärlden som den man, som tog det första spadtaget på Sveriges första järnväg för allmän trafik år 1849. Nolhaga ägdes därefter av olika göteborgare. 1921 köpte Alingsås stad slottet tillsammans med parken.

Under åren har det använts till olika ändamål; bl a pensionat, flyktinganläggning och på 50-talet drev landstinget här en handelshögskola. Tidigare fanns här kommunens konsthall, som numera ligger i nära anslutning till övriga kulturella ställen mitt i stadens centrum.

Historiska omgivningar

Nolhaga slott ligger i nära anslutning till sjön Mjörn. Redan för 9.000 år sedan fanns här bosättningar. Fasta fornlämningar och lösa fornfynd på stränder och öar visar att det finns en lång historia och funna boplatser anses tillhöra Sveriges äldsta kända. Andra slott och herresäten visar att trakten är och har varit attraktiv. Ett par mil från Nolhaga slott ligger Gräfsnäs och här fann Gustav Vasa sin andra och mycket älskade hustru Margareta Leijonhufvud.

Även parken, som delvis är naturreservat, är värt ett omnämnande. Här finns en av Sveriges nordligaste bokskogar och intill ligger en jättegryta i ett flyttblock. När Carl von Linné besökte Alingsås var han även i Nolhaga. Han skrev senare om sitt Alingsåsbesök år 1746 i en av sina böcker: ”Resande ynglingar, som tänka besöka utrikes orter, borde först bese Alingsås och Falu gruva. Det är här nya idéer födas”. Han noterade just denna gryta som något högst märkligt. ”Kongo”, en sumpmark döpt av fältbiologer på 60-talet belägen ett par hundra meter bort, fann man en nyupptäckt svamp, som döptes efter platsen – Kongolensis. Svampens namn gav huvudbry för svampforskare, eftersom de oinvigda trodde att svampen kommer från Afrikas Kongo.